Julgranen är borta

I helgen slängde vi ut granen, sopade ihop barren och juldekorationerna och kände oss som Alfons Åberg, i alla fall jag. Jag kände också ett dovt dåligt samvete över att vi bidragit till ett vackert träds död. Samtidigt vill jag att Jonatan ska växa upp med samma julmyskänsla som jag. Jag är nog bara i störsa allmänhet lite deppig just nu. Jag känner mig otillräcklig på jobbet. Jag vet inte om jag passar för det. Det känns som om jag inte riktigt klarar att förmedla det jag vill till eleverna. Det mesta verkar gå förbi och endast lämna tomma, oförstående uttryck efter sig.

Ingen bebis pågång heller och det verkar som om alla som vi känner med barn i samma ålder antingen har tvåan på gång eller redan i vaggan. Jag lyckas hålla modet uppe större delen av månaden, men för varje ny mens kan jag inte klara mig utan depp och gråtattacker. Det känns verkligen hemskt med tanke på att jag faktiskt har ett litet monster redan. Jag har i alla fall börjat läsa på lite om PCOS och försökt förstå vad som är fel på mig. Jag borde förstås ha gjort det när jag fick diagnosen för tre år sedan, har ingen aning om varför jag inte gjorde det. Jag börjar också undra om det kan vara dags för någon form av hormonbehandling, men jag ser inte fram emot det. Metformin Hexal har inte fungerat hittills, men den enda bieffekten för mig verkar vara viktnedgång och det är helt ok för mig. Pergotime gjorde mig fullkomligt ur balans och ledde till en hel del skrik och gräl här hemma. Jag bävar inför vad som händer om jag får hormonsprutor… Mest av allt vill jag ha ett nytt samtal med min gynekolog, men jag lyckas aldrig pricka in samtalstiden och det finns ingen annan kontaktmetod. Jag får försöka rymma från någon lektion och ringa då:)

Ett nytt år

Jag har varit dålig på att skriva här på sistone.  Ett nyårslöfte för mig kanske kan bli att försöka skriva mer.  Fast sen finns det förstås en hel hög andra saker som jag borde lova. Alla försök till GI under julen har, till exempel, landat i en orgie av kakor och onyttigheter. Det kommer förstås inte vara så svårt att komma i form igen när terminen börjar igen, så jag behöver kanske inte ödsla ett nyårslöfte på det. Träningen då? Jag kom igång och simmade förra året och precis som med GI tror jag att jag kommer klara att fortsätta när rutinerna väl sätter in.  Mitt löfte får nog i stället handla om jobbet… Jag har en hög rättning och ett strikt schema för rättningen över lovet, men det har inte gått helt enligt planerna. Idag ska bli dagen då jag får undan en hel hög, tänkte jag, men först ska vi till parken och mata änderna. Sedan har vi det där med planering och att genomföra planeringen enlig planen. Ibland har jag problem med verklighetsanknytningen i min planering. Jag gör vad jag själv tycker är en bra planering, men sedan clashar det med klassrumssituationen. Jag tror det har att göra med min egen självbild och jag den måste jag jobba med. Jag tror att årets nyårslöfte ska handla om just det; Jag måste bli bättre på att tro på mig själv, för så länge jag inte gör det kommer jag att vara för rädd för att släppa in andras åsikter och synsätt. Jag tror att jag har kommit en bit på vägen redan förra året, men det är långt kvar.

Folkets museums fik…

Så var det då lördag och de många ärendenas dag. Vi åkte in till Stockholm för en liten shopingrunda, men efter att ha kämpat oss igenom folkmassorna i jakt på examenskläder gav vi upp och bestämde oss för en tur ut till djurgården. ( Det är ganska svårt att hitta finkläder nu tycker jag. Det mesta känns mer som somriga vardagskläder, men inte sånt man har på sig på studentfester/bröllop osv)

Tyvärr hade resten av Stockholm också beslutat sig för Djurgården, men efter mycket om och men kom vi ombord på en buss ut mot Gärdet. Jag hade vissa planer på att hitta en lite udda examenspresent i Folkets museums shop, de har otroligt vackra tyger/överkast där, men idag var det ganska utplockat. Vi gick i stället till caféet Babajan och köpte fika. Jag har nog aldrig varit där på sommaren och blev glatt överraskad när jag kom ut på baksidan och såg utlagda mattor och parasoller i gröngräset. Trollungen sprang omkring och tittade på alla andra barn och jag och mannen låg på mattor och drack kaffe och läste DN. Vi avslutade med en promenad längs med Djurgårdsbrunnsviken bort till Afroart på Nybrogatan där vi hittade tyget vi inte hittat i museishopen. Hoppas syrran blir glad för det!

Fredagsmorgon

Så var det då äntligen fredag. Jag vaknade lite före trollet i morse så jag satt i soffan och läste Man Walks into a Room av Nicole Krauss. Bokcirkeln är den 3e juni och jag har några sidor kvar. Jag tyckte väldigt mycket om hennes The History of Love men jag är inte lika begeistrad nu. Bitvis är den väldigt bra, men sedan kommer långa partier där jag inte får ut något alls av hennes tankegångar. Det är inte så mycket handling i boken egentligen utan mest tankar, men jag gissar att när jag sätter mig och tänker igenom hela bokens kronologi kommer jag att hitta något. Jag oroar mig lite för boksamtalet…det var jag som tipsade om boken och det är jättemånga som vill vara med den här sista gången och jag tror inte att de kommer att gilla boken. Men vi får se!

Just nu är jag egentligen inne i en ‘lättläst’period. Jag känner mest av allt för att läsa fantasy. Jag funderar på att läsa om Bilbo. En av mina elever läser den och jag insåg att jag glömt bort handlingen lite. Jag kanske ska ladda in den i min mobil och lyssna på de i stället. Annars lyssnar jag just nu på Ofärd av Dick Harrysson. Jag är inte helt övertygad om jag orkar lyssna klart på den dock. Jag tycker inte om hans inläsning och jag är inte så säker på att jag gillar handlingen. Den slår dock den förra boken Zahiren av Paolo Coelo som jag bokstavligt tyckte sög! En himla massa svammel helt enkelt. Finns det en genre som heter kioskfilosofi? I så fall var det en sån.

När mamma bara får ar**et ur vagnen och läser ut The Cleft av Doris Lessing så ska jag ta över den. Jag saknar Mara och Dann och hoppas att den ska vara lite lik den. Den nya boken verkar också intressant, men den får vänta tills den kommer i pocket. Inga hardcovers may enter through these doors…

Stressmoment

Snart är det sommarlov och det känns riktigt skönt. Jag har känt mig mer och mer stressad de senaste veckorna och just nu märker jag att jag stressar upp mig över saker som verkligen inte borde göra mig särskilt stressad. Just nu satt jag och funderade på att åka och shoppa lite när jag hämtat trollet på dagis och jag blev stressad över att behöva ta ett beslut…

Det verkliga skälet till stressen är först och främst jobbfronten. Jag har i flera veckor gått omkring och nojat över att mitt vikariat tar slut efter sommaren och om jag skulle få vara kvar. I måndags fick jag veta att jag fått fast tjänst och i onsdags klarade jag av löneförhandlingen. Nu ska jag bara skriva på pappren. Det är superskönt, men det tar ett tag för det att sjunka in och för stressen att lägga sig.

Sedan började vi prata om att nu när jag jobbar i Sollentuna och mannen söder om stan’ så kunde det vara dags att flytta från Märsta och närmre jobb. När vi flyttat förut har det varit en lätt sak. Svårast var nog flytten från Gävle då vi då köpte en lägenhet, men egentligen gick allt smidigt. Nu har vi en lägenhet som ska säljas och en dagisplats som måste hittas. För att inte tala om att vi måste hitta ett radhus (helst) som ligger nära stationen, nära mitt jobb och som inte kostar för mycket. En hel del krav, men jag har redan hittat några möjligheter. Allt är bara så jäkla dyrt och det är så lååång kö på dagisplatser! Hur gör folk när de flyttar med bar? Man får inte ställa sig i kö innan man flyttar och det är minst 3 månaders kö till en dagisplats… Om någon har något bra förslag så är jag tacksam!

Nya rutiner

Så har ungefär halva veckan gått…igen! Mannen arbetar på nya jobbet första veckan, vilket betyder nya rutiner och tider för oss andra två. Lilltrollet får börja på dagis redan 7:10 två dagar i veckan och det blir långa dagar för en liten kille. Dessutom måste jag lämna honom på en annan avdelning med andra fröknar. Det blir tuffare för mig också, inte värre än för många andra, men jämfört med innan. För mig går det verkligen upp och ner just nu. Vissa dagar känner jag att jag har allt under kontroll, andra dagar vet jag inte vilken ända av kaos jag ska ta tag i. Igår slösade jag massor av tid på att gå runt och börja med något projekt utan att bli klar med ett enda. Den lilla fritiden gick åt till att försöka ladda ner ett nytt tema till nya mobilen…jag får lust att ge mig själv en omgång för extremt dålig prioritering. När mannen väl kom hem hade jag inte orkat ta tag i något alls, varken disk eller middag och så blev det pizza…GI good bye

Idag funkar allt bättre. Jonatan har badat, köket och hallen är sand och smulbefriade och tvätten är på G. Köpte en kyckling för att blidka mannen för gårdagens misslyckanden. Nu ropar trollet ‘mamma!!’

Ingarö

Nu har vi precis kommit hem från landstället och har dumpat ner alla saker i hallen. Snart ska jag gå och ta itu med dem, koka te, göra müsli till frukost i morgon, vattna blommorna osv. Det är ganska skönt att ha en hel dag hemma innan veckan sätter igång igen, men ååååå så skönt det har varit med långhelg och vår på landet.

Vi åkte ut 1a maj i enlighet med familjetraditionen och Jonatan blev själaglad när han fick springa runt på gräsmattan med sin boll. Han har blivit så duktig på att sparka boll och det är skönt med lite mer utrymme än hemma i lägenheten. Lyckan blev total när vi sedan gick ner till stranden med hinken och spaden.  ‘Baka kaka’ utbrast han lyckligt när han fick syn på all sand: en jättesandlåda bara för honom. (Vi får se hur det går i Juli när han får dela den med alla andra barn…) Vi kastade tång i vattnet (tur att jag satte på honom gummistövlarna), gjorde sandkakor, tog sönder dem och härmade måsarna. Att gå hem var inte uppskattat och flera gånger packade han ner sina grejor i hinken och började bestämt gå ner mot stranden: ‘Mamma komma. Baka kaka’.

Vägen ner till stranden är också en upptäcktsfärd: Vi stannar vid varje vinbärssnäcka i det fuktiga gräset och Jonatan sjunger ‘akta dig, akta dig’ vilket är den bit av ‘Lilla snigel’ som han kan. Han tittade också fascinerat på alla båtarna och sjöng en annan sång som jag inte kände igen. Det måste vara något från dagis. Språket fullkomligt blommar just nu. Han snappar upp allt man säger. I tisdags när jag borstade tänderna i badrummet klappade han toalettlocket och sa: ‘Pappa bajsa’ till sin fars stora förtryt. Kanske är det kopplat till den nya pottan som vi har börjat träna lite på, vi kan väl hoppas det i alla fall.

Förutom att man måste ha ökad uppsikt över småtroll på landet så är det en dröm att vara där med Jonatan. Jag ser fram emot mitt långa sköna sommarlov om en månad…då är det bäst att vara lärare:)

GI

Och så har vi då anslutit oss till GI-nördarna. Egentligen är jag ganska less på att höra om GI, men trots detta har jag alltså blivit GI-frälst. Vår familj tillhör de knubbiga och har alltid gjort det. Med alla rön om hälsofarlig fettma så har vi, upprepade gånger ska tilläggas, bestämt oss för att göra något åt det. Jag surfade in på Adlibris under bokrean och köpte Klara Dessners ‘Klaras goda GI dagar’ och lånade i samma veva en annan trevlig GI kokbok: GI för hela familjen av Ulrika Davidsson. Det jag gillar mest med GI är att man får pröva på så många nya saker. Det är annorlunda ingredienser är jag vanligtvis använder och med hjälp av böckerna fick jag hjälp att introducera grönsaker som jag nog inte hade vågat använda tidigare.

Vi har hållit på i drygt en månad nu och viktminskningen går långsamt men säkert. Bäst är att jag inte har varit hungrig en enda gång. Längtan efter fikabröd har tyvärr inte försvunnit, men det är inget skriande behov längre och för det mesta kan jag övervinna det. Vad jag inte förstår är varför det tog sådan tid för mig att börja gå ner i vikt. Min man tappade 2 kilo på knappt två veckor och på samma tid gick jag upp ett kilo. Sedan gick jag ner till min vanliga vikt och stannade där två veckor. Det är först de senaste två veckorna som jag har börjat gå ner. Varför är det så? Superskumt! Min man har under tiden lyckats gå ner 6 kilo, vilket är fruktansvärt orättvist tycker jag

Bild på monstret :)

Söndagkväll

Nu är det alltså söndagkväll och mitt monster sitter i soffan med farmor och tittar på Alfons. Himlen har klarnat efter regnet och ljuset är vacker bakom husen. Snart är det ett år och sju månader sedan vi blev monstrade jag och min man. Ett år och sju månader känns både kortare och längre på samma gång! Min son Jonatan är det bästa som har hänt och det är så fantastiskt underligt att vara förälder…fortfarande efter ett år och sju månader! Den här veckan har vi till exempel inte fått sova mycket. Monstret har varit sjuk och mycket grinig. Allt är en kamp: att vara vaken (går omkring och är trött och snubblar, gråter), att sova (vill inte, vill inte!), att äta (vill inte ha haklapp, vill inte ha mat, vill kasta mat), att byta (vilda protester!) och att klä på sig (huvudet blir en morgonstjärna som viner i alla riktningar och benen blir kokt spagetti). På natten blir monstret hungrigt efter att inte ha ätit på hela dagen och tre flaskor välling kan han klämma i sig! Mamma få släpa sig upp och blanda och micra. Det är underbart att vara förälder!

Men…när man känner små armar krama ens hals så hårt det går och borra in huvudet i axeln då smälter man och blir inget annat än Jonatans mamma.

När jag inte har monsterarmar runt halsen så är jag lärare i svenska och engelska på gymnasiet. Jag läser enorma mängder böcker och jag lagar mat. Just nu blir det mycket GI. I den här bloggen skriver jag mest för mig själv, men hoppas ändå att några läsare ska hitta hit.